Mänskliga rättigheter och mänskliga ansvar

Mänskliga rättigheter och mänskliga ansvar

Den fjärde delen i en serie i sju delar om internationell religionsfrihet

Inblickar

Syftet med frihet är större än friheten. Meningen är att vara fri för något, för någon. Rättigheterna börjar hos individen men slutar inte där. Vi hittar våra mest sanna jag i familjer, vänskapsband, grannskap, sakfrågor och församlingar. Dessa två sidor av friheten – jaget och samhället – stärker varandra och ger varandra mening.

Vi har alla rättigheter helt enkelt för att vi är människor. De är medfödda och ovärderliga, inte bara en gåva från de som råkar ha makten.

Rättigheter fungerar inte utan ansvar. Och ansvar fungerar inte utan högre mål. Att handla utifrån de oförklarliga och heliga ansvar vi känner för varandra utgör samhällets lim.

År 1948, efter andra världskriget och förintelsen, samlades ledare från länder runt om i världen för att upprätta den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Detta dokument intygar att varje person – oavsett religion, ras, kön eller nationalitet – äger rätten till liv, frihet, säkerhet, jämlikt skydd av lagen samt tanke-, yttrande- och religionsfrihet. Även om den inte alltid följs tillhandahåller förklaringen moraliska normer för hur människor bör behandlas inom internationell lag och nationella konstitutioner.

Dessa rättigheter både berättigar och förpliktigar oss – vi själva förtjänar värdighet och är skyldiga att respektera andra. Vi kan inte tala om rättigheter utan att tala om ansvar. Och vi kan inte tala om ansvar utan att vara en del av ett samhälle. Mänskliga rättigheter pekar bortom oss själva mot relationer med andra. Känslan som binder samman människor motiveras inte av berättiganden utan av skyldigheter.

Det hjälper föga att vara ensam i våra friheter.

Som gemensamma principer utgör de mänskliga rättigheterna en stor bedrift. Men principer upprätthåller inte sig själva. Det är institutioner som kyrkor, inte internationella rättsliga organ, som utövar och exemplifierar arbetet med att bygga samhället. Gerald Filson, kommunikationschef i Baha’i i Kanada, säger att religioner ”bidrar stort till socialt välbefinnande, hälsa, utbildning, stabilitet i familjer och till en rad positiva krafter i samhället, och gör det inte genom att förlita sig på rättigheter utan på dygder som offer, generositet, kärlek till gudomen och så vidare”.[1]

Religion är en skola för socialt kapital. Den lär människor mänsklig kontakt, samarbete och problemlösning. Troende startar välgörenhetsorganisationer, soppkök, härbärgen för hemlösa, barnhem, sjukhus, hälsovårdsmissioner, ungdomsgrupper och bidrar till humanitärt bistånd, katastrofhjälp och tjänandeprojekt för fattiga och äldre. Denna unika kombination av resurser ligger till grund för strävan efter mänskliga rättigheter och stödjer regeringars arbete. Enligt forskaren Dan McKanans ord: ”Starka trossamfund ger sina medlemmar styrkan att utmana orättvisor i samhället.”[2]

Religionsfrihet är därmed en fundamental mänsklig rättighet. Utan den, säger Brett Scharffs, professor i juridik, ”kan hela projektet för mänskliga rättigheter kollapsa under sin egen tyngd”.[3]

Det är lätt att tro att mänskliga rättigheter sker i en avlägsen domstol eller ett rådslag. Men Eleanor Roosevelt, ordförande i FN:s första kommitté för mänskliga rättigheter, sa att de startar ”på små ställen, nära hemmet – så nära och så små att de inte går att se på någon världskarta. Ändå är platserna den enskilda personernas värld: Grannskapet de bor i, skolan eller universitetet de går på, fabriken, bondgården eller kontoret de arbetar på. På dessa platser söker varje man, kvinna och barn rättvisa, lika möjligheter, lika värdighet utan diskriminering. Om rättigheterna inte betyder något där, har de föga betydelse på andra ställen.”[4]

Dessa små platser tar inte endast upp vår tid och vårt arbete utan tränar även själen. ”Vi närmar oss inte en lösning på våra problem”, skrev hon, ”förrän vi medger att de är av andlig karaktär.”[5] Rättigheter fungerar inte utan ansvar. Och ansvar fungerar inte utan högre mål. Att handla utifrån de oförklarliga och heliga ansvar vi känner för varandra utgör samhällets lim.

  
 
[1] Gerald Filson, ”Interreligious Cooperation, Religious Rights and Pluralism”, presenterad på 2016 års årliga symposium vid det internationella centret för juridik- och religionsstudier vid Brigham Young-universitetet, den 2–4 okt. 2016.
[2] Se Dan McKanan i ”How Religion Strengthens Community”, Zocalo, 19 okt. 2010.
[3] Brett G. Scharffs, ”Why Religious Freedom? Why the Religiously Committed, the Religiously Indifferent and Those Hostile to Religion Should Care”, Social Science Research Network, 4 feb. 2017.
[4] Eleanor Roosevelt, ”Where Do Human Rights Begin?” i Courage in a Dangerous World, red. Allida M. Black (2000), s. 190.
[5] Eleanor Roosevelt, ”Where Do Human Rights Begin?”, s. 5

Stilguideanmärkning:Använd kyrkans fullständiga namn när det nämns första gången i artiklar om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. För mer information om användningen av kyrkans namn, se vår på stilguide nätet. »Stilguide - Om kyrkans namn.