Ämne

Övergrepp mot barn

Övergrepp mot barn

Övergrepp mot barn väcker en enorm mängd starka känslor i oss som inte går att beskriva. Kanske berörs vi så mycket av detta brott eftersom vi kommer ihåg hur det var att hålla våra egna barn för första gången — den överväldigande kärleken och den djupt rotade föräldrainstinkten att nära, undervisa och beskydda. Det är chockerande och nästan obegripligt att någon skulle kunna göra ett barn illa. Det är den värsta formen av svek.

Samhället håller nu på att förenas och höja rösten för att utrota barnmisshandel. Gång på gång ser vi hela kommuner gå samman i sökandet efter barn som förmodas vara kidnappade och misshandlade. Ett enda barn i fara blir nationella nyheter.

Men övergrepp mot barn har inte alltid varit ett ämne för nationella mediarapporter. Detta onda höll sig dolt, för det mesta osett och nästan alltid onämnbart. Men redan innan ämnet togs upp på allvar av Förenta staterna fördömdes övergrepp mot barn offentligt som något avskyvärt ont av Gordon B Hinckley, president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han berörde våra tankar och känslor när han sade följande under en världsomfattande konferensutsändning i början av 1980-talet: ”Jag är glad att allmänheten blir alltmer medveten om denna lömska ondska. Att utnyttja barn ... för att tillfredsställa sadistiska begär är en synd av värsta slag.”

Vilken annan ställning kan kyrkan egentligen inta? Ämnet berör kärnpunkten i kyrkans lära. Små barn är oskyldiga och dyrbara i Guds ögon. Jesus Kristus upplevde några av sina dyrbaraste stunder tillsammans med barn och sparade sina skarpaste ord till dem som begick övergrepp mot dem. ”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup.” (Matteusevangeliet 18:6) Dessutom utgör familjen kyrkans kärnpunkt. Barn går på kyrkans möten tillsammans med sina föräldrar. Bland kyrkans aktiviteter hålls en familjekväll varje vecka, då andra intressen åsidosätts så att starka familjeband kan utvecklas. I familjen stöder föräldrarna varandra i att vårda och skydda sina barn genom att skapa en miljö där barnen kan växa och utvecklas i en kärleksfull och stödjande atmosfär. Kyrkan utgör en samlingsplats för föräldrar som vill fostra sina barn med andliga värderingar. Barnens välfärd är av största intresse, både för kyrkan och familjen.

I detta dokument tas ämnet övergrepp mot barn upp ur Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas perspektiv. Vad görs för att motarbeta övergrepp? Vad gör kyrkan för dem som utsatts för övergrepp? Har det förekommit domstolsfall och domstolsbeslut, och i så fall varför? Hur behandlar kyrkan personer som förgriper sig på barn? Hur skiljer sig denna kyrkas erfarenhet från andra religiösa och sekulära organisationers, och vilka är likheterna? På följande sidor besvaras dessa och liknande frågor.

Skydda barnen

Kyrkans roll i samhällets krig mot det onda i övergrepp är att lära oss så mycket vi kan, ta itu med problemet så som det är och berätta om våra erfarenheter för andra som är lika motiverade.

Vilka utgör prästerskapet?

Kyrkan har ett oavlönat prästerskap. Ledarna för församlingarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kallas biskopar. Biskoparna väljs ur den lokala församlingen att verka som frivilliga i omkring fem år. De flesta har bott i kommunen länge och betraktar medlemmarna i församlingen som vänner och grannar. Och de flesta biskoparna har själva barn, ofta små, som kommer till kyrkan och deltar i dess aktiviteter. Biskoparna är därför redan mycket måna om sina medlemmars säkerhet och välmåga. När någon som begår övergrepp mot barn hotar församlingens säkerhet har biskoparna ingen annan motivation, varken ekonomisk eller annan, än att skydda sin kyrkofamilj som de skulle skydda sin egen.

Biskopar får ingen lön eller ekonomisk belöning av något slag. De är inte heller enskilda medlemmar i ett prästerskap. Det finns inte någon särskild prästerlig orden i kyrkan som de tillhör. Biskoparna bor i kommunen och har ett arbete liksom alla andra. Eftersom de oftast verkar i sin ställning som biskop på veckoslut och kvällar kan de bara göra det genom att kalla många andra medlemmar i församlingen att hjälpa dem.

Biskopen kan vara lärare, läkare eller affärsman. För att hjälpa honom kan en bibliotekarie ombes att undervisa en söndagsskolklass med sexåringar. En kvinnlig farmaceut kan ha ansvar för organisationen för barn mellan tre och elva år. Dessa kallelser är tillfälliga och ändras ofta, men alla som verkar efter inbjudan av biskopen förväntas efterleva sin religions lärosatser, vari kärnan är respekt för familjen och, naturligtvis, barnen.

Vad betyder ett namn?

Det finns en annan viktig aspekt när det gäller kyrkans lekmannaprästerskap som är viktig att förstå för jurister, journalister och andra som är intresserade av barnmisshandel.

Praktiskt taget alla aktiva medlemmar i en församling har något slags ämbetsansvar för att hjälpa biskopen utföra sitt arbete. När det gäller värdiga män och pojkar från 12 års ålder och uppåt är alla en del av kyrkans prästerskap. Normalt sett ordineras en tolvårig ung man som kommer till kyrkan regelbundet till diakon. När han är fjorton år blir han lärare och när han är sexton år blir han präst. De flesta vuxna män ordineras till äldster eller högpräster. Men bara för att en person har ordinerats till prästadömet och har fått titeln präst, äldste eller högpräst så innebär det inte att han har någon myndighet i församlingen eller att han är en ledare. De andra medlemmarna betraktar honom inte med någon speciell respekt eller vördnad. Faktum är att även om en man inte längre har kontakt med kyrkan så fortsätter han att vara äldste eller högpräst så länge som han är medlem i kyrkan.

Ibland förekommer det nyhetsartiklar i tidningarna med sådana rubriker som ”Mormonledare anklagad för övergrepp mot barn”. Vissa advokater som ska väcka åtal är medvetna om att om de använder sådana benämningar som ”högpräst” så låter det som om någon med stor myndighet har brutit mot lagen. Därigenom ökar de chockeffekten hos juryn och i nyhetsmedia. Detta påstående är falskt.

Be medlemmarna hjälpa till att stoppa barnmisshandel

En församling i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är som en stor familj, en grupp människor som arbetar tillsammans och stöder varandra. Kyrkan har länge uppmanat familjerna att prata om övergrepp mot barn, att utbilda sig i hur man känner igen och förhindrar sådana tragedier. Sedan 1976 har över 50 mediarapporter och tidningsartiklar synts i kyrkans publikationer som fördömer övergrepp mot barn och informerar medlemmarna om dem. Kyrkans ledare har sagt sin mening om ämnet vid mer än 30 tillfällen under kyrkans världsomfattande konferenser. Barnmisshandel tas regelbundet upp i en lektion som hålls under söndagens möten.

Kyrkan har också framställt omfattande utbildningsmaterial och videofilmer. Detta material används för att utbilda kyrkans ledare i hur man identifierar och tar itu med sådana övergrepp. Det finns ett krisnummer som är tillgängligt 24 timmar om dygnet där professionella rådgivare ger specifika råd så att de lokala ledarna kan handla på lämpligt sätt i varje enskilt fall.

Dessutom gör kyrkan allt den kan för att stärka familjen. Varje person och institution måste göra sin del, men i slutändan är starka, kärleksfulla och uppmärksamma familjer det bästa försvaret mot barnmisshandel. Gordon B. Hinckley, tidigare president i kyrkan, sade: ”Allt detta kommer att hända och bli värre såvida det inte finns ett underliggande erkännande, ja, en stark och brinnande övertygelse om det faktum att familjen är ett av den Allsmäktiges redskap. Den är hans skapelse. Den är också samhällets grundläggande enhet.”

Nå ut till den drabbade

Några som kritiserar Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga menar att kyrkan sätter offrens behov sist. Mer extrema rapporter hävdar till och med att kyrkan kanske undviker de drabbade eftersom de har generat ledare i kyrkan.

Dessa kritiker har porträtterat kyrkans tro upp och ner. Att hjälpa offret är den främsta prioriteringen. Det tillhör de kristnas natur att medlidsamt och kärleksfullt hjälpa dem som lider av övergreppens våndor. Det är en väsentlig del av vår verksamhet. I kyrkan kan offren få andlig vägledning vilken så småningom leder till läkedom genom tro på Jesus Kristus. Offer för övergrepp blir också erbjudna professionell rådgivning så att de kan ta del av den bästa tillgängliga expertisen, oavsett deras förmåga att betala.

I kyrkans officiella instruktionshandbok för ledare står det att kyrkans främsta ansvar är att hjälpa dem som blivit utsatta för övergrepp och att skydda dem som riskerar att bli utsatta för övergrepp i framtiden.

Hur gör kyrkan detta? Alltsedan kyrkans grundläggning har dess centrala lära angående familjen och kyrkan gett detta stöd. Dessutom gjordes ett krisnummer tillgängligt 1995 där biskopar får omedelbar tillgång till professionella rådgivare som informerar dem om hur de ska skydda den som utsatts för övergrepp. Biskopar är bra människor, men det är omöjligt för dem att förstå alla aspekter av barnmisshandel, däribland de varierande juridiska bestämmelserna i olika stater. Vad de kan göra är att omedelbart ringa krisnumret när ett barn är i fara. Med endast ett telefonsamtal kan de få hjälp av erfarna yrkesmän.

Om till exempel en tonåring berättar för biskopen om något övergrepp så ska biskopen först ringa krisnumret för att ta reda på hur han kan hjälpa offret och förhindra framtida övergrepp. Om det som inträffat är kriminellt till sin natur får biskopen också information om hur han rapporterar detta till rättsliga myndigheter. Vi känner inte till någon annan kyrka som ger präster tillgång till professionell rådgivning om hur man hjälper offer för övergrepp 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.

Fungerar det? Ja. Även om systemet inte är felfritt så får offren det skydd och den omvårdnad som de behöver.

President Gordon B. Hinckley sade följande i en intervju med Mike Wallace i teveprogrammet 60 Minutes: ”Jag är djupt oroad för dessa offer. Mitt hjärta ömmar för dem. Jag vill göra allt vi kan för att lindra smärtan, för att förebygga förekomsten av denna onda och orättfärdiga handling ... Jag känner inte till någon annan organisation i världen som har vidtagit mer uttömmande åtgärder, försökt ihärdigare eller gjort mer för att tackla detta problem, för att arbeta med det eller för att göra något som åstadkommer en förändring. Vi inser det horribla i dess natur, och vi vill hjälpa vårt folk, nå ut till dem, hjälpa dem.”

Ta itu med förövaren

Enkelt sagt har Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga noll tolerans när det gäller personer som förgriper sig på barn. När övergrepp misstänks, uppmanas medlemmarna i kyrkan att först kontakta de rättsliga myndigheterna och sedan sin biskop för rådgivning och stöd. Kyrkan samarbetar helt och fullt med rättsliga myndigheter när det gäller att utreda fall som rör barnmisshandel och att ställa förövarna till svars.

Medlemmar i kyrkan som befinns skyldiga till övergrepp mot barn underställs också Guds lagar. President Hinckley har sagt: ”Vi känner starkt för förövaren, men vi kan inte tolerera den synd som han kan ha begått. Där en överträdelse har begåtts, där finns ett straff.” Personer som blivit fällda för övergrepp mot barn utesluts ur kyrkan, den högsta möjliga bestraffning som kyrkan kan utfärda. Uteslutna medlemmar får inte medverka i kyrkans möten eller ha något som helst ansvar i församlingen.

Kan personer som förgripit sig på barn, som betalat det juridiska priset för sitt brott och enligt kyrkans lokala ledares anvisningar genomgått hela omvändelseprocessen, bli medlemmar i kyrkan igen? Ja. Som kristna tror vi på förlåtelse. Men kan de någonsin igen under sin livstid verka i någon ställning som gör att de har direkt kontakt med barn? Absolut inte. Förlåtelse tar inte bort syndens följder. En av kyrkans främsta principer är att skydda familjen.

Sedan 1995 har kyrkan gjort en särskild notering på medlemsuppteckningen för medlemmar som tidigare förgripit sig på barn. Dessa uppteckningar följer dem till alla församlingar de flyttar in i, och uppmärksammar därmed biskoparna på att de inte kan ge dem uppgifter där de har kontakt med barn. Såvitt vi vet var Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga den första religiösa institutionen som gjorde en sådan uppföljning. Vi anser familjen vara helig och skyddar dess barn. Detta förklarar varför kyrkan är ett av de få samfund som vidtar formella kyrkliga disciplinåtgärder gentemot enskilda medlemmar (till skillnad från det officiella prästerskapet) på grund av sexuella övergrepp.

Vår kyrka tillämpar detta uppföljningssystem som en följd av våra mest grundläggande trossatser. Ingen domstol i Förenta staterna har hållit en religiös institution ansvarig för att den brustit i att skydda sina medlemmar mot övergrepp från andra medlemmar. Det skulle göra religiösa institutioner till polisredskap och dess ledare till polisagenter. Kyrkan följer frivilligt medlemmarnas agerande, inte på grund av lagarna eller någon rädsla för rättegångar, utan på grund av dess omsorg om familjen och barnen.

Plikten att rapportera

Många juridiska tvister är beroende av att misstankar om övergrepp rapporteras. Kyrkans ledare följer statslagarna angående när och hur man ska rapportera övergrepp mot barn till offentliga myndigheter.

En svårare moralisk fråga är om en biskop ska rapportera information om övergrepp till offentliga myndigheter när han har fått informationen som officiell ämbetsman i en privat bekännelse. Bortsett från den svåra religiösa aspekten anser vissa kyrkor och yrkesmän att om man tvingar prästerskap att rapportera en privat bekännelse så är det mindre troligt att personer som förgripit sig på barn vågar söka hjälp. De kommer förmodligen att fortsätta med övergreppen. Andra menar att polismyndigheten snabbt måste engageras eftersom risken är stor att förövarna begår övergrepp igen. Det finns ingen gemensam uppfattning angående detta svåra ämne.

Problemets omfattning visas i en stor mängd olika rapporteringslagar från stat till stat. Tjugotre stater har lagar som kräver att prästerskapet bara rapporterar övergrepp när informationen inte är konfidentiell. I dessa stater har till exempel en präst som får kännedom om övergrepp i ett konfidentiellt samtal, såsom en bekännelse, ingen juridisk skyldighet att rapportera det till myndigheterna, medan däremot en präst som själv upptäcker övergrepp eller har orsak att misstänka övergrepp är skyldig att rapportera detta. I nio andra stater är präster skyldiga att rapportera övergrepp mot barn oavsett omständigheterna. Och i de återstående arton staterna och i District of Columbia krävs det inte att präster rapporterar övergrepp mot barn över huvud taget.

Biskoparna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga får lära sig att de har två huvudsakliga ansvar när de får kännedom om övergrepp mot barn. Först måste de skydda offret. Sedan måste de hålla förövaren ansvarig för sitt handlande. Också i stater där bekännelsernas konfidentiella beskaffenhet hindrar prästerna från att rapportera övergrepp, gör biskoparna allt de kan för att förhindra fortsatta övergrepp. Man gör allt för att övertala förövaren att ta ansvar för sina handlingar, bland annat att vända sig till polisen. Det faktum att en man har gått till sin biskop med en bekännelse gör att det är mer troligt att en respekterad ledare i kyrkan kan påverka honom att göra det rätta.

När fall dras inför domstol

Händer det att man har dragit fall med övergrepp mot barn inför domstol där kyrkan varit inblandad? Ja. Kyrkan har dragit ett mindre antal fall till domstol under det senaste årtiondet när situationen har krävt detta. I praktiskt taget alla fall erbjuder kyrkan offret professionell rådgivning.

Men övergrepp mot barn är inte bara ett problem för kyrkorna. Det är ett samhälleligt problem och liksom resten av samhället har Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas förståelse av problemets omfattning ökat sedan början av 1980-talet då övergrepp mot barn började framställas som ett allvarligt problem. Sedan dess har kyrkan konfronterats med ett dilemma. Hur ska kyrkan skydda barnen, ta itu med förövarna på ett effektivt sätt och ändå skydda sig i domstolen när anklagelserna är missledande och fallen inte har någon grund?

I ett försök att förbättra sin ställning inför potentiella juryer har några advokater gått så långt att de beskyllt kyrkan för att avsiktligt ge en fristad åt personer som förgriper sig på barn. Sådana anklagelser är fullkomligt obegripliga för kyrkans ledare och medlemmar och saknar helt grund. Tanken att kyrkans ledare skulle härbärgera en förövare mitt ibland sig och äventyra sina barns säkerhet är absurd.

Låt oss sätta detta i rätt perspektiv. Varje år anmäls hundratals fall av övergrepp mot barn i Förenta staterna där kyrkor är inblandade. Även om ett fall är ett för mycket har relativt få anklagelser riktats mot Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga — långt mindre än vad man kan förvänta sig med tanke på dess mer än fem miljoner medlemmar i USA. En av anledningarna till detta är kyrkans energiska arbete med att bekämpa problemet under de senaste 20 åren. De flesta fall har att göra med övergrepp som efter vad som påstås inträffade långt innan kyrkan införde de nya riktlinjerna och utbildningsprogrammen.

En annan väsentlig punkt bör betonas. Fall där prästerskap förgripit sig på barn bombarderade Förenta staterna 2002. Kyrkor beskylldes bland annat för att skydda de präster som begått övergreppen. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga å andra sidan blir nästan aldrig anklagad för övergrepp som begåtts av dess biskopar. De fall som riktats mot kyrkan har i stället handlat om en medlem som har begått övergrepp mot en annan medlem. Ofta inträffade det påstådda övergreppet inte ens i kyrkans fastighet eller i samband med någon aktivitet i kyrkan.

Så i dessa fall försvarar kyrkan sig, inte för att den har något att dölja, utan för att kyrkan har något dyrbart att skydda — barnen.

Guds ord till kyrkan

Här följer ett utdrag från ett tal till kyrkans medlemmar över hela världen av president Gordon B. Hinckley i Salt Lake City i april 2002:

”Sådana övergrepp är inget nytt. Det finns bevis som tyder på att det förekom långt tillbaka i tiden. Det är något högst ömkligt och tragiskt och fruktansvärt. Jag får tyvärr säga att det har funnits en del mycket begränsade uttryck för detta oerhört ondskefulla ibland oss. Det är något som inte kan accepteras eller tolereras. Herren själv sade: ’Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup’ (Matteusevangeliet 18:6).

Detta är mycket skarpa ord från Fridens Prins, Guds Son.

Jag citerar vår Instruktionshandbok: ’Kyrkans ståndpunkt är att varje form av övergrepp är oacceptabelt. De som begår övergrepp ... ska underkastas disciplinära åtgärder från kyrkan. Vederbörande ska inte få kallelser i kyrkan och får inte inneha tempelrekommendation. Även om en person som sexuellt eller fysiskt begått övergrepp mot ett barn underkastats disciplinära åtgärder från kyrkan och senare återställts till full gemenskap eller återupptagits genom dop, ska ledarna inte kalla vederbörande till något ämbete som innebär arbete med barn eller ungdomar, såvida inte första presidentskapet godkänner att kommentaren på vederbörandes matrikelkort tas bort.

Då övergrepp har begåtts är kyrkans främsta ansvar att hjälpa den som blivit utsatt för övergreppet och att skydda dem som riskerar att bli utsatta för övergrepp i framtiden.’

Vi har under lång tid arbetat med detta problem. Vi har uppmanat biskopar, stavspresidenter och andra att söka upp offren, trösta dem, styrka dem och låta dem veta att det som hänt var orätt, att det inte var deras fel och att det aldrig behöver hända igen.

Vi har gett ut instruktioner, upprättat en telefonlinje där kyrkans ämbetsmän kan få råd om hur de ska handha sådana fall och erbjudit hjälp genom Kyrkans familjeservice.

Dessa gärningar är ofta brottsliga. De är straffbara. Professionella rådgivare, bland annat advokater och socialarbetare, finns tillgängliga på telefon för att råda biskopar och stavspresidenter om deras förpliktelser i dessa situationer. De som är verksamma i andra länder bör kontakta sina respektive områdespresidenter.

Kyrkans arbete är ett frälsningsarbete. Jag vill betona det. Det är ett arbete för att frälsa själar. Vi vill hjälpa både offer och förövare. Vi känner starkt för offret och vi måste agera för att hjälpa honom eller henne. Vi känner starkt för förövaren, men vi kan inte tolerera den synd som han kan ha begått. Där en överträdelse har begåtts, där finns ett straff. Det samhälleliga rättsväsende verkar på sitt sätt. Och den kyrkliga processen verkar på sitt sätt och resulterar ofta i uteslutning. Detta är en både känslig och allvarlig sak.

Ändå inser vi, och måste alltid inse, att när straffet avtjänats och rättvisans krav uppfyllts ska det finnas en hjälpsam och vänlig hand utsträckt för att hjälpa. Vissa restriktioner kanske består, men det kommer också att finnas vänlighet.”

Stilguideanmärkning:Använd kyrkans fullständiga namn när det nämns första gången i artiklar om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. För mer information om användningen av kyrkans namn, se vår på stilguide nätet. »Stilguide - Om kyrkans namn.