Nyhetsrummet
Blogg

Bönsöndagen 6 maj

Familjens mirakel

I början av maj hände en sak i vår familj som blev upptakten till ett sommarlångt samlande på mirakel. Vår dotter Saga,10 år, råkade en helt vanlig måndag plötsligt glömma av pinkoden till sin telefon och hon hade inte skrivit upp den någonstans. På telefonen hade hon foton och filmer hon gjort som betydde väldigt mycket för henne. Vi försökte hjälpas åt hela dagen att komma på pinkoden men vi lyckades inte och framåt kvällen låstes telefonen. Det enda som återstod var att återställa den till fabriksny och börja om från början med telefonen. Saga var superledsen och jag sörjde verkligen med henne. Usch vad ledsna vi var. Saga bad för att det skulle lösa sig och som mamma bad jag att Gud skulle höra hennes bön.

 

På tisdagen kom min man Samuel hem från Oslo en dag tidigt. Enligt hans googlingar fanns det inget som kunde rädda Sagas telefon, men ändå testade han att koppla in telefonen med sladden i datorn. Först hände inget, men Samuel tog i och ur sladden en gång. Plopp! så dök en fråga upp om han ville kopiera foton. Samuel skyndade sig att kopiera alla foton! Vi var förundrade, för det SKA INTE gå att komma åt data i en låst telefon. På morgonen testade Samuel igen. Han hade iTunes uppe och plötsligt dök telefonen upp som enhet i högermenyn. Samuel skyndade sig att säkerhetskopiera hela telefonen. När han provade att koppla in telefonen igen, så hände ingenting – precis så som det egentligen skulle vara!

När Saga kom hem från skolan fick hon tillbaka sin telefon som att ingenting hade hänt med den. Vi var så häpna och så glada. Det omöjliga hade hänt och vi kände påtagligt att det var Gud som ville visa Saga att han älskade henne och bryr sig om detaljerna i hennes liv.

Det var sommarens första mirakel. Detta var upprinnelsen till en massa fina händelser i vår familj.

Någon vecka senare började det dra ihop sig till majhajk och vår son Vilhelm, 12 år, skulle följa med för första gången. Han såg mycket fram emot det men mitt lilla mammahjärta var oroligt. Jag kände att det var väldigt viktigt att Ville skulle ha det riktigt roligt på den här första stora UM-aktiviteten, men jag vet att det inte är lätt för honom att hänga med vem som helst och jag var rädd att han skulle känna sig blyg och ensam. Jag bad om detta men såg inte direkt nån lösning.

Två dagar före hajken ringer Ville mig från skolan och frågar om hans bästa vän Kevin får följa med på hajken. Vi kollar med Mark som var ansvarig ledare på hajken och med Kevins mamma och ingen av dem har några invändningar. Kevins mamma uttrycker t.o.m. till mig hur glad hon var att Kevin skulle få följa med och hon tyckte att det var toppen att de skulle ha morgonsamling med bön och så vidare. Jag var så häpen och så djupt tacksam för nu visste jag att Ville skulle kännas sig trygg och ha hur kul som helst på hajken. Jag hade aldrig kunnat räkna ut den här lösningen själv, utan åter kände jag Guds ingripande och en så stark förvissning om att det finns ingenting Gud inte vill göra för mig när det gäller att bygga mina barns vittnesbörd och att de ska få växa sig starka i kyrkan.

Vi räknade detta som sommarens andra mirakel.

Vi hade familjens mirakel nummer tre och fyra på min systerdotter Mollys student i början av sommaren. Min syster Rebecka hade bett mig att be för att det inte skulle regna, så barnen och jag bad för det hela veckan.

Det blev ett strålande kalas på altanen för Molly, lagom varmt och soligt. Hon hade haft fint väder när studenterna sprang ut på skolgården, sedan hade det regnat lite i bilen hem och sedan hade det som sagt blivit jättefint väder. Men jag tänkte inte jättemycket på det just då. Sedan på kvällen när vi for hem klev en älg ut i dikesrenen precis när jag kom körande med bilen full av barn. Älgen klev ut på vägen precis, precis bakom vår bil. Vi tyckte att det var spännande och häftigt och pratade om hur glada vi var att vi inte krockade med älgen.

När vi kom hem upptäckte jag till min stora fasa att jag glömt att spänna fast Hilda, 2 år, i sin bilstol. Om älgen varit några sekunder snabbare ut på vägen hade det kunnat gå väldigt mycket mer illa än vad jag först tänkte, för Hilda hade flugit ur sin stol.

Hela kvällen gick jag runt och kände mig knäsvag av tacksamhet. Vi bad och tackade för att Gud lyssnat på vår rutinmässiga morgonbön om beskydd under dagen. När jag gick runt i mina kvällssysslor kände jag mig väldigt nära Herren, och väldigt älskad av Honom. Jag gick ut och slängde soporna – och upptäcker då att på den lilla stund vi varit hemma hade det tydligen ösregnat. Jag började faktiskt skratta och be samtidigt. Det kändes som att Gud skämtade lite med mig och sa ”Japp, jag lyssnar på ALLA dina böner. Jag älskar ALLA mina barn. Jag sparade regnet till efter Mollys studentkalas var över. Glöm inte att tacka för att jag fixade kalasvädret med!”

Dessa mirakel i vår familj fick mig att bättre förstå att genom bön förändras vi själva så att vi bättre kan se Guds hand i våra liv. Och det är det största miraklet av alla. Ju närmre jag håller mig till Herren, genom bön, desto tydligare kan jag se miraklen i mitt liv. Ju mer jag letar, desto starkare och tydligare blir de. Det är min övertygelse att Gud alltid finns där för oss, men det är upp till oss att söka honom, genom bön.

Bläddra bloggen

Om

This blog is managed and written by staff of the Public Affairs Department of The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints. The information here is reliable and accurate but should not necessarily be viewed as official statements from the Church. The purpose of this blog is to provide journalists, bloggers, and the public with additional context and information regarding public issues involving the Church. For official news releases and statements from the Church, visit MormonNewsroom.org.

Stilguideanmärkning:Använd kyrkans fullständiga namn när det nämns första gången i artiklar om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. För mer information om användningen av kyrkans namn, se vår på stilguide nätet. »Stilguide - Om kyrkans namn.